Bentley siktad på Pontonjärgatan...

Och den framfördes av en äldre, grånad herre i ett värdigt statsmannalikt tempo. En britt skulle kallat det för waft: att ljudlöst sväva fram på fyra luftringar av mjukt gummi medans man med ett upphöjt, stoiskt lugn betraktar vardagslivets svettiga gång på andra sidan vindrutan...